Livet på Gräsön

Med hav och natur som inspirationskällor

I dag bor ungefär 700 personer permanent på Gräsön. Antalet fastboende har successivt minskat under 2000-talet. När alla sommargäster kommer till ön under sommarhalvåret mångdubblas å andra sidan befolkningen.

Bland de bofasta finns ett stort antal småföretagare inom jordbruks- och hantverksnäringar. Många pendlar också till arbeten på fastlandet. Sett i ett historiskt perspektiv har jordbruk, fiske och sjöfart varit viktiga inkomstkällor för Gräsöborna. De tidigaste tecknen på mänskliga aktiviteter på Gräsön är ett gravfält från yngre järnåldern (550-1050 e kr). Sedan dess har ön, genom landhöjningen, blivit allt större.

Bondefiske

Befolkningen på Gräsö med intilliggande öar hade en toppnotering i slutet av 1800-talet, med drygt 1 400 bofasta. Många arbetade då med en kombination av jordbruk, jakt och fiske. Boskapsskötsel var den viktigaste inriktningen i jordbruket. Gräsöns gräsbevuxna eller odlingsbara ytor är inte särskilt stora, men går bra att använda för bete och odling av djurfoder.

Fram till 1900-talets andra halva betades även en stor del av skärgårdsöarna. Får, tjurar och kvigor skeppades ut till öarna när gräset blivit grönt. Det är skälet till att man ännu kan se spåren efter fina strandängar, både på Gräsön och långt ute i skärgården. Visst bete förekommer fortfarande på öarna under sommaren.

Sjöfart

Öregrund skulle inte vara den stad den är idag om inte Gräsö funnits. Gräsön ger ett effektivt skydd när hårt väder råder, Öregrundsgrepen fungerar som en inre och skyddad segelled. Nog så viktigt med tanke på alla grynnor och skär som finns på östersidan om ön. I sjöfartsstaden Öregrund fanns en hamn för handel som också erbjud skydd och vila i avvaktan på bättre väder. Många unga män i Öregrund och på Gräsön blev sjöfarande på världshaven.

Landhöjning

Norra delen av nutida Gräsön, med byarna Söderboda och Norrboda, var fram till vikingatiden avskilda från huvudön genom flera sund och kallades för Wiggan. Wiggan har genom landhöjningen vuxit ihop med huvudön. Landhöjningen pågår fortfarande, med cirka 6 mm om året vilket gör att nytt land hela tiden stiger ur havet, vilket främst märks på öns östra sida.

Det tidigaste tecknet på mänsklig aktivitet på Gräsön är ett gravfält från yngre järnåldern (550-1050 e kr) öster om Gräsö gård. I skrift finns Gräsön omtalat i ett testamente från år 1291.

Gräsö gård

På mitten av 1500-talet tvångsinlöste Gustav Wasa gårdarna i Gräsö by. Fem av gårdarna slogs ihop till Gräsö kungsgård. Kungsgården har under årens lopp ärvts, köpts och arrenderats ut till en rad olika personer. Under en betydande del av dess historia har gården ingått i Forsmarks bruks ägor. Gårdens torpare har bidragit till brukets kolframställning – en förklaring till de många kolgropar som påträffas i skogara. År 1945 köpte Carl Lamm gården som i sin tur överlämnade ägarskapet till Östhammars kommun på 1960-talet.

Rysshärjningarna 1719

Under de sista åren av det stora nordiska kriget (1719-1721) bedrev ryska flottan plundringståg längs den svenska östersjökusten. År 1719 drabbades Gräsön hårt då många gårdar brändes ner. Det sägs att ryssarna då bodde på Gräsö gård och använde Gräsö kyrka som stall medan de brände omgivande trakter. Som avsked brändes även Gräsö gård ner.

Gräsö kyrka

Gräsö blev en egen församling 1846. Men Gräsö kyrka stod klar redan 1697. Detta bland annat tack vare en penninggåva på 3 000 riksdaler från Karl XI. Gräsö kyrka är idag en praktfull byggnad i trä med en separat klockstapel. I stora drag är kyrkan likadan som 1697. Interiören blev mycket skadad vid rysshärjningarna, men har därefter restaurerats ett flertal gånger.

Läs mer om Gräsö kyrka.